En kväll i juni
Jag cyklar längs med havet och känner doften av fukt, havssalt och sommar. Sommar för mig är lukten av en nyasfalterad väg där värmen får luften att dallra. Några cyklister åker förbi, andra joggar med gräset under fötterna. Vinden känns lätt i ansiktet och måsarnas skrik överröstar havsbruset. Horisonten drar förbi längs med havets kant och solen sträcker ut sina sista solstrålar. Innan de släcks för dagen. Snart åter mörker.
Åter natt.
Jag kan inte sluta tänka på honom som jag mötte igår. Han såg mig rakt i ögonen och granskade mig. Han ville vara nära men tanken på närhet kvävde mig. Jag vred och vände mig undan. Fick svårt att tänka, känna, andas. Samtidigt var det allt jag ville - att få vara själv med honom. Sätta mig nära intill och känna hans arm mot min. Varför drog jag mig undan? Tanken på att han skulle komma för nära paralyserade mig.
Jag är rädd för närhet. Rädd för att drunkna i den och inte kunna ta mig upp till ytan. Falla rakt ner i den välkomnande känslan. Jag vågar inte ge närhet, vågar inte visa kärlek, vågar inte tro på att känslor kan vara ömsesidiga.
Hur gör man? När känslorna är för överväldigande för att ens våga tro på.
Finns den ens? kärleken alltså.
Jag stannar till vid brygga 5 och andas in den friska havsluften. Känner sanden under fötterna och blickar ut mot horisonten. Köpenhamn syns suddigt på andra sidan sundet och jag känner världen under mina fötter. Känslan av frihet påminner mig om hur stort livet är. Hur viktigt det är att andas. Även då tankarna kväver en.