En söndagsmorgon i februari
Det känns som att nåt är påväg att krackelera inom mig. Falla ihop, isär. Och jag har inte varit hel på mer än ett år, kanske är det till och med två. Men min längtan är så stark att det gör ont i magen. Något vill ut, som en liten alien. Sliter och drar i mig. Men ängslan är ständigt närvarande och sätter käglar i hjulet. Låter inget förbli som det är. Glädjen och lyckan faller ihop och den svimmar i takt med klockans tickande. Försvinner varje morgon och ersätts med noll. Börjar varje dag på zero, börjar om igen. Bygger upp mig själv klockan 12 med kaffe och musik, en dagsrutin, får återigen hitta vem jag är. Skriver en lista men vet inte i vilken ände jag borde börja. Vet inte vart jag börjar och slutar. Alla minnen kletar ihop sig som hummusen på mackan. Tar en stor tugga; allt och inget kommer till ytan. Jag känner det, alltihop, på en och samma gång men förstår inte hur det går ihop. Förvirrar mig bort i grubblerier och dagen tycks oändlig men aldrig tillräcklig.